du är här
jag tror jag har hittat, det jag har letat efter, så länge länge
så länge att jag trodde det inte fanns. bara som en dröm, någonstans långt borta
mer likt ett hån, för att visa, vad som kunde ha varit.
det var så svårt att se, att det alltid var för sent.
att tiden alltid var en fiende, som alltid hånlog, bakom den allra sista dörren
i ett oändligt, tomt ekande intet. utan något annat, än sorgliga bilder av det jag inte kunde finna. jag vaknade skrikande varje ny morgon, tyst inuti mig själv. ett blandat kaos av sorg och smärta. ett vansinne delat i små fragment. av apokalyptiska drömmar där geometrin löstes upp i ett evigt pulserande mörker av tomhet. där uråldriga eoner möttes i en paroxysmal vrålande intighet. där du fanns men inte gick att nå.
jag har drömt om dig så länge, att jag inte trodde världen var en plats för dig och mig. att allting var ett sår som aldrig läkte. en ordlös smärta vars födelse tiden själv hade glömt. och varje dag jag inte såg dig, var som en evig vidrig pina, där jag långsamt slets isär, tänjdes ut och långsamt dog. i en eon av sorglig ensamhet där mitt hjärta gick sönder allt mer, i en långsam och utdragen process..
..och det fanns inget sätt att fly, och ingenstans att gömma sig. för du var alltid borta..
men jag tror, att du är här nu
och du får aldrig nånsin gå
så länge att jag trodde det inte fanns. bara som en dröm, någonstans långt borta
mer likt ett hån, för att visa, vad som kunde ha varit.
det var så svårt att se, att det alltid var för sent.
att tiden alltid var en fiende, som alltid hånlog, bakom den allra sista dörren
i ett oändligt, tomt ekande intet. utan något annat, än sorgliga bilder av det jag inte kunde finna. jag vaknade skrikande varje ny morgon, tyst inuti mig själv. ett blandat kaos av sorg och smärta. ett vansinne delat i små fragment. av apokalyptiska drömmar där geometrin löstes upp i ett evigt pulserande mörker av tomhet. där uråldriga eoner möttes i en paroxysmal vrålande intighet. där du fanns men inte gick att nå.
jag har drömt om dig så länge, att jag inte trodde världen var en plats för dig och mig. att allting var ett sår som aldrig läkte. en ordlös smärta vars födelse tiden själv hade glömt. och varje dag jag inte såg dig, var som en evig vidrig pina, där jag långsamt slets isär, tänjdes ut och långsamt dog. i en eon av sorglig ensamhet där mitt hjärta gick sönder allt mer, i en långsam och utdragen process..
..och det fanns inget sätt att fly, och ingenstans att gömma sig. för du var alltid borta..
men jag tror, att du är här nu
och du får aldrig nånsin gå
Kommentarer
Trackback
