is

mina ögon fryser fast
av kylan som täcker mig likt en grav
i ett hav av hån och saknad
faller isen likt stenar
sjunker utan ljud
de vill att jag följer med
där inget längre kan störa min sömn
där minnet av solen kanske inte längre
får mig att kräkas

av äckel och ångerfull plåga
och en sorg, lika evig som världen

isen hindrar mig från att se något mer
bara smärtan finns kvar
och berättar att jag fortfarande finns kvar
att jag inte följt med ner
i det tysta inbjudande intet
varur tiden föddes
den ende som alltid var med mig

äcklet håller mig kring halsen
jag känner den
men det spelar ingen roll
tiden är evig och så är jag

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0